Ond sten (Original in swedish)
En gamla mannen som sitter vid en bro och metar med spöet, som med raspig röst sjunger om en tid då allt var bättre. En tid då fisk nappade spöt.
En saknad valp som ligger i en gränd och dricker smutsigt vatten från en pöl. Täckt av lera, och tom på gny och skall.
En sol som tar ljuset istället för att ge det, som tar emot hat istället för kärlek. Kallt och blekt är allt i dess närhet, kall och blek är den även inne.
En sten som ständigt knuffas upp för en omöjligt brant backe av en skakande, ansträngd man som var straffad för han flydde ett orättvist straff. Trots allt är han glad.
Ett skratt som utan mening, utan egen viljan, utan magi gör att någon känner en värme sprida sig ut genom hela sig. Som tas emot av någon som snart skrattar själv.
En brant klippa som ständigt av havets vågor, som låter sig själv formas, förändras, trots att den är hård som sten. Som om tusen år kommer vara ett land där tomater odlas.
En korg fylld med äpplen, liggandes på skogens golv bredvid en död gummas lik. En övergiven prinsessa begraver kroppen och offrar det rödaste äpplet till hennes själ.
Ett glas fyllt med röd juice som pressats för hand, som kommer drickas och sedan efter många år saknas. Som producerats av någon med varmt hjärta.
En saknad för ett litet ljus som en kall blåsig natt gått ut, som lämnat två kvar sittandes i mörkret, ett mörker som inte lämnar dem. Men trots allt sitter de still, hand i hand.
En sak som utan identitet, utan form, utan att ha blivit upplevd ändå är viktigare än något annat. Som trots en fullständig avskärning från allt påverkat allt mer än något annat.
En monoton röst som evigt och evigt fortsätter berätta en saga, samma saga, om och om och om igen, utan själv längre kunna höra det som sägs.
En enorm grav som ligger mitt i skogen, som är gjord av sten, och är fylld med inristade skrifter som beskriver ett gammalt folks bedrifter och listar tusen tusen tusen tusen tusen namn, men under graven bor ingen själ.
An old man sits at a bridge trying to catch fish, and with a hoarse voice he sings of a time when things where better. A time when fish bit hooks.
An abandoned puppy sits in an alley and drinks dirty water from a puddle. Covered in mud and emptied of whines and barks.
A sun that takes light instead of giving, that receives hate instead of love. Cold and bleak is everything nearby, cold and bleak it is even inside.
A stone that is constantly pushed up an impossibly steep hill by a shaking, strained man that was punished for fleeing an unfair punishment. Despite everything the man is happy.
A laugh without meaning, without its own will, without magic making a strange warmth spread trough someone. That is received by someone who will soon be laughing too.
A steep cliff being torn to pieces by the sea's waves, that lets itself be shaped, changed, despite being hard as stone. That will in a thousand years be a land where tomatoes grow.
A basket filled with apples, laying on the ground next to an old woman's corpse. An abandoned princess buries the body and offers the reddest apple for her soul.
A glass filled with juice that was squeezed by hand, that will be drunk and after many years be missed. That was made by one with a warm heart.
A longing for a small light that a cold windy night went out, leaving two sitting alone in darkness, darkness that doesn't leave them. But even so, they sit together hand in hand.
A thing without identity, without shape, without having ever been experienced that is still more important than anything else. That despite an absolute isolation has affected everything.
A monotone voice that continues forever to tell a tale, the same tale, again and again and again without being able to hear the story itself.
An enormous grave in the middle of the forest, made out of stone, filled with carved scriptures that describe an old people's exploits and lists a thousand thousand thousand thousand names, but under the grave lives no soul.