Writing
My writing is mostly in swedish, and i am not particularly interested in translating them into english. One day i might, but no promises.
Also sorry for the bad writing in general, i am still learning.
HomeMy writing is mostly in swedish, and i am not particularly interested in translating them into english. One day i might, but no promises.
Also sorry for the bad writing in general, i am still learning.
HomeDen våta leran täcker marken och regnet öser ner. Vatten strömmar över marken, längs sprickor och genom gropar, tills det når en större pöl där vatten redan samlats. Men de sprickor och gropar som leder vatten formas, slätas ut och blir djupare, när det rinner förbi samt av regnet som smattrar. Liggande still även under regnets hårda pisk är all grus och sten som täcker marken, gömmer sig halvt under jord och under pölar.
Sakta börjar ett gruskorn skaka, nästan dras mot en närliggande pöl. Den --- och flera småstenar runtom --- börjar hoppa och rulla in till pölen; och snart kommer grus från långt borta. Vissa korn och stenar rullar ner och in i pölen; andra rullar uppför; några få dras upp från sina gömmor under vatten eller lera för att bli dragna till pölen.
De gruskorn och stenar som samlats i pölen hoppar runt och skvätter vattnet, likt en kokande gryta. Två småstenar krockar, men studsar inte ifrån varandra; de växer och blir ett, knådas och sträcks ut. All sten i pölen klumpas ihop till en massa som fortsätter knådas. Men lika snabbt som den bildats delar massan nu upp sig till delar, som i sin tur knådas och sträcks. De olika massorna släpper sin gråa färg, blir vita, och stabiliseras i formen. Nu ligger inte sten och grus i pölen, utan kotor och ben som tydligt utgör en kropp.
Och snart drar sig även leran, klättrande längs kotorna, slingrandes uppför benen och vrider sig runt skelettet. Den våta jorden delar upp sig själv till trådar och låter sig knytas till tätt packade nystan. Det kött som bildas glider längs skelettet tills det når rätt plats, där det knäpper fast likt en magnet.
Det regn som smattrar på kroppen drar sig över som ett täcke, blir tjockare och tjockare tills hud har bildats. Mer sten och grus dras från marken, plattas ut och läggs på fingertopparna för att bilda naglar; vinden som vinar fångas upp, får substans och delas upp till tusen tusen strån på toppen av huvudet tills det blir hår. Den kvinna som nu ligger med ryggen mot marken heter Aphelium.
I sin mun känner Aphelium smaken av jord, över hela kroppen smattrande av regnet och hon hör vinden vina samt hur den överröstar regnet. Den pöl med vatten hon ligger i skvalpar upp och ner, skvätter upp och vatten rinner in genom näsa och mun. Med stöd från sina armar lyfter hon med hast upp överkroppen ur pölen och hostar ut vatten och grus; gnuggar bort smuts och vatten från ögonen med händerna.
Pölen hon sitter i är smutsig och vattnet är tjockt med lera. Aphelium lyfter sitt huvud och låter ögonen vandra. Marken runtom henne en enformig --- endast lerig jord, grus och pölar med smutsigt vatten --- men har en stilla dynamik; regnet faller oförutsägbart ner mot marken, med varierande lutning på grund av vinden som växlar mellan att blåsa svagt och att få regnet att nästan falla i sidled samt vattnet i pölarna att skvalpa kraftigt.
Aphelium drar in sina fötter för att få bättre stöd, sätter ena handen på marken under pölens yta och reser sig upp. Vatten rinner längs kroppen, samtidigt som mer kommer från skyn, medans håret dryper av det.
Ena handen drar hon längs den andra armen, och känner på den nu lena huden. Där det borde varit ärr, stygn och en målning i bläck. Hon suckar, men släpper nästan ut ett tunt skratt när hon börjar le. Aphelium blundar och tar tre djupa andetag.
När hon väl öppnar sina ögon igen tar hon ett steg. Det är ostabilt, och när hon lyfter den bakre foten för att ta fram den är det nära att hon tippar över. Men med en nästan övad rörelse rätar hon på kroppen och håller sig kvar på sina fötter. Nästa steg är stabilt, och de därefter går snabbare.
Det hemska kommer; blommor blomstrar.
Först drabbas min vänstra arm. Jag känner rötter slingra fram under huden, ser huden tryckas uppåt där rötterna färdas. Med min högra hand kliar jag med naglarna mot den svällande huden men de går inte bort. Ett väldigt knak hörs när benet bryts och sedan växer en stor flocklilja, med sex gula blad, fram och sätter sig där min vänstra arm tidigare varigt; jag var vänsterhänt. Blod dryper ner och färgar luften med sin doft, blandat med lukten från söta, söta blommor.
Smärta från stumpen där liljan blommat skriker, och smärta från där min arm innan varit skriker också. Till svar öppnar jag min mun för att skrika, och jag skriker högt och starkt så min hals bränner. Jag skriker för att stoppa blomstret, men känner ändå det spridas likt maskar under min hud och när jag vänder mitt huvud ner ser jag hundra linjer förgrenas och växa uppåt, pulserande i takt med mitt hjärtas slag.
När något trängs i min hals biter jag ihop för att stänga det inne. Mitt skrik slutar plötsligt, men lämnar endast öppet för ljudet av växande rötter. Det knakar och spänns och dras långsamt. Slutligen når något insidan av min mun, och det trängs och trycker upp mitt gap; men istället för ett skrik kommer en vacker ros ut som täcker och växer för tills dess blad täcker hela mitt huvud, och- åh nej
det trycker och pulserar och tränger bakom mina ögon och nej och fy och jag känner nerver lossna när allt blir svart och trots att jag förblir tyst hör jag mina skrik, känslan av att rötter växer ut från mina ögonhål och från min hjärna längs med mina nerver till öronen och det ringer ilande högt nagelristande skrikande snälla någon-
från mina öron växer jag och förgrenar mig och blommar och sträcker mig snabbt och pulserande i takt till att ett hjärta slår---jag känner det, det var jag som jag känner---som slukas och omringas och när jag möter en vägg skakar jag i ilska och växer och täcker och blommar i tusen blommor som gråter