A short story written in Sweidsh about a pretty abstract and possibly horrifying situation.
Jag blinkar, och ser dig stå framför mig.
Regnet faller tungt mot marken, dryper i mitt hår, rinner längs mina ögonbryn och dränker mina kläder. Det känns mer som en tyngd än smatter när det träffar mig, ständigt. Marken är täckt av ett lager vatten någon centimeter djupt. Du är nästan suddig genom allt regn.
Mina läppar formar sakta ett leende, men jag vänder min blick ner mot dina skor. De går inte att se genom allt regn och vatten. Men jag tror du har på dig dina svarta kängor, samma par du hade när vi vandrade i skogen tillsammans.
Du skakar, och jag förstår. Regnet slår hårt och kraftigt, tar med sig en väldig kyla. Jag känner det också.
Dina fötter lyfter på sig, och plötsligt står du närmare mig. Jag ser din mun röra på sig i kanten av mitt synfält, men jag kan inte höra vad du säger. Något kallt trycks mot min panna, men jag hör ingen smäll.
***
Jag blinkar, och du står framför mig.
Regnet faller tungt och hårt, nästan tynger ner mina axlar. Min blick vandrar mot ditt ansikte. Allting är suddigt, och jag kan inte se hur du ser ut. Men jag vet. Det ser nästan ut som om du gråter, men det är regnet.
Mina läppar formar sakta ett leende. Jag försöker se dig genom allt regn, men det blir bara svårare och svårare att se. Jag försöker torka bort vatten från mitt ansikte, men min hand är också blöt. Det ser nästan ut som tårar på ditt suddiga ansikte. Med det måste vara regnet.
Du tar ett steg mot mig. Dina läppar rör på sig, men jag kan inte höra det du säger. Jag nickar och rör mina läppar. Regnet överröstar mig, men jag känner att du hört vad jag sagt. Du trycker något av metall mot min panna.
***
Jag blinkar. Jag är tillbaks i regnet. Du står där framför mig.
Mina läppar formas till ett leende. Genom allt regn kan jag inte se dig, men jag känner att jag vet hur du ser ut. Hur du står. Vilket ansiktsuttryck du gör.
Genom allt regn tar jag ett steg mot dig. Det är tungt, och vatten rinner ur mina skor. Jag har alltid haft en tendens av att inte välja kläder efter väder. Och jag önskar att jag kunde bättrat mig.
När jag kommit närmare dig ser jag ditt ansikte. Droppar rinner ner för ditt ansikte. Men tårar går inte att urskilja från regnet. Jag känner ett stick i ögat, och varma salta tårar rinner ner över mina kinder.
Mina läppar rör på sig, men ingen av oss kan höra. Du skriker något, jag tror att jag kunde höra det. Jag skriker tillbaka och hoppas att du hör det.
***
Jag blinkar.
Regnet dunkar mot mig, är en ständig kraft mot hela min kropp. Mina skor är fyllda med kallt vatten, jag känner mellan tårna. Mina ögonbryn, kläder, hår och hela ansikte dryper, är fullständigt dränkta.
På bilvägen bredvid kör en bil förbi och i en kort stund lyser den upp allt. Du står med en rak rygg, du håller en pistol i ena handen, vatten dryper ner för ditt ansikte. Ingen av oss kan höra bilden genom regnet.
Efter ett djupt andetag tar jag i och skriker med allt jag har. Vattnet som rinner ner för mitt ansikte börjar smaka salt och jag kan svära på att det är varmare.
Jag kan se din suddiga figur skifta, och sedan hör jag något genom regnet. Jag skriker tillbaks.
Du lyfter din arm. Jag ler.